juliabergqvist

Sitter nu på bussen på väg till Linköping för en fartfylld helg hos min älskling! Det var däremot nära att jag inte kom med bussen, min biljett fanns på nåt konstigt sätt inte i busschaufförens manick... Efter många om och men fick jag iaf följa med, snällt:) ikväll är det match för Sverige och jag tror inte mitt hjärta mår bra av detta EM, konstant uppjagad och förväntansfull, oavsett vilka lag som spelar!
Min fot börjar också så smått likna sig själv igen, även om jag för all framtid kommer bära med mig ett saftigt ärr!

Ännu en sömnlös natt, klump i magen och ett obehag som går att ta på. Tystnaden skriker i mina öron och jag är spänd som en gitarrsträng. För mycket tid att tänka på allt och ingenting. Är det bara jag? Varför pumpar mitt hjärta dubbelt så hårt som det borde och varför känns mina lungor som fyllda av cement? Hur kan fullständig lycka vara så nära fullständig katastrof, borde det inte vara en lång väg emellan?
Man kan beskriva lyckan med ett hopptorn där tiometersplattformen är maximal lycka och bassängen är total olycka, det är en lång väg upp till toppen men väl där uppe är det en hårfin balans för att hålla sig kvar, och faller man över kanten så går det både fort och desto ondare gör det när man träffar ytan...