juliabergqvist

Ännu en sömnlös natt, klump i magen och ett obehag som går att ta på. Tystnaden skriker i mina öron och jag är spänd som en gitarrsträng. För mycket tid att tänka på allt och ingenting. Är det bara jag? Varför pumpar mitt hjärta dubbelt så hårt som det borde och varför känns mina lungor som fyllda av cement? Hur kan fullständig lycka vara så nära fullständig katastrof, borde det inte vara en lång väg emellan?
Man kan beskriva lyckan med ett hopptorn där tiometersplattformen är maximal lycka och bassängen är total olycka, det är en lång väg upp till toppen men väl där uppe är det en hårfin balans för att hålla sig kvar, och faller man över kanten så går det både fort och desto ondare gör det när man träffar ytan...