juliabergqvist

Okej, jag undrar ibland hur jag fungerar. Idag är jag ledig och hade planerat in en skön sovmorgon, tills jag insåg att räntebeskedet för q3 skulle meddelas från Riksbanken idag kl 09.30, då var jag helt plötsligt klarvaken redan klockan åtta för att sitta och vänta på beskedet!!
Iofs skönt, för nu klockan tio är jag redan i stan för att hänga med sis!

Här är jag, för tredje dagen i rad åker jag kommunalt till och från jobbet. Kan inte förstå att kommunikationerna i Sveriges huvudstad kan vara så dåliga, i måndags tog det mig en och en halv timme (!) att komma hem från jobbet, INTE okej, jag satt en halvtimme på t-centralen och var livrädd, jag menar det är ju något man alltid säger till sig själv och vänner att aldrig åka själv nattetid. Jag kanske låter töntig men man är inte så kaxig när man sitter ensam bland en massa ungdomsgäng som har som intresse att provocera folk.
Jag funderar på att skaffa bil igen, då kan jag gasa ifrån alla dummingar :)

Tills vidare får jag försöka gilla läget, lyssna på musik och hålla hårt i mitt överfallslarm:)

Sitter nu på bussen på väg till Linköping för en fartfylld helg hos min älskling! Det var däremot nära att jag inte kom med bussen, min biljett fanns på nåt konstigt sätt inte i busschaufförens manick... Efter många om och men fick jag iaf följa med, snällt:) ikväll är det match för Sverige och jag tror inte mitt hjärta mår bra av detta EM, konstant uppjagad och förväntansfull, oavsett vilka lag som spelar!
Min fot börjar också så smått likna sig själv igen, även om jag för all framtid kommer bära med mig ett saftigt ärr!

Ännu en sömnlös natt, klump i magen och ett obehag som går att ta på. Tystnaden skriker i mina öron och jag är spänd som en gitarrsträng. För mycket tid att tänka på allt och ingenting. Är det bara jag? Varför pumpar mitt hjärta dubbelt så hårt som det borde och varför känns mina lungor som fyllda av cement? Hur kan fullständig lycka vara så nära fullständig katastrof, borde det inte vara en lång väg emellan?
Man kan beskriva lyckan med ett hopptorn där tiometersplattformen är maximal lycka och bassängen är total olycka, det är en lång väg upp till toppen men väl där uppe är det en hårfin balans för att hålla sig kvar, och faller man över kanten så går det både fort och desto ondare gör det när man träffar ytan...

Idag var det alltså dags för operation, nerven sim plågat mig i flera år skulle tas bort! Jag åkte taxi in till sophiahemmet där jag fick världens bästa service och uppvaktning av både doktor per-Henrik och alla sjuksköterskor! Operationen skulle ske med lokalbedövning och jag trodde ju att det skulle vara ett snabbt stick och sen hejdå känseln, men så var inte fallet, en ca tio cm lång nål stacks in och ut ur min stackars fot, vid några tillfällen gick den hela vägen ner i fotsulan... Operationen gick okej men fick ta mer bedövning eftersom. Riktigt läskig känsla när de gräver och klipper i foten när man är vaken! Men nu sitter jag iaf här med foten i ett paket och pensionärerna på stan håller upp dörrar för mig! Tre sjukskrivningsveckor väntar och jag hoppas fasen att dom går fort, för jag är redan trött på att sitta stilla!

Medan alla andra är ute och festar har jag spenderat kvällen med en löprunda och yoga! Lika bra att passa på att använda foten för om tre dagar är det operation och löp-förbud i minst tre veckor :( ska bli skönt att få en fullt fungerande fot när allt är klart iaf :)